Midsommar. Bara ordet framkallar bilder av blomsterkransar, dans kring stången och, för många av oss, ljudet av klingande glas och gemensam sång. Jag talar förstås om snapsvisorna – dessa korta, ofta humoristiska sånger som ramar in snapsen och som har en alldeles särskild plats i den svenska folksjälen, inte minst under årets ljusaste högtid. Det är en tradition som är så mycket mer än bara en ursäkt att ta en nubbe; det är en levande del av vårt kulturarv, en musikalisk gemenskap som binder samman generationer. Följ med mig när vi dyker ner i snapsvisans värld och utforskar dess roll i midsommarfirandet – en tradition som jag personligen håller otroligt kär.
Snapsvisans ursprung och väg till folket
Man skulle kunna tro att snapsvisan är lika gammal som midsommarstången själv, men faktum är att den moderna snapsvisan, som vi känner den idag, har sina rötter i 1800-talets borgerliga och akademiska miljöer. Det var här, bland studenter och i de finare salongerna, som seden att sjunga en liten visa innan man tog sig en sup började ta form. Enligt Snapsa.se växte denna tradition fram under andra hälften av århundradet. Men idén att skapa nya texter till kända melodier, vilket är snapsvisans signum, är äldre än så och kan spåras tillbaka till 1600- och 1700-talets tillfällesdiktning. Man kan till och med se snapsvisan som en sentida släkting till de skålvisor som sjungits i Sverige i över femhundra år, vilket gör den till en del av en av våra äldsta levande visgenrer, såsom Levande Kulturarv påpekar. Det är fascinerande hur en tradition kan ha så djupa rötter samtidigt som den ständigt förnyas.
Från dessa lite mer exklusiva sammanhang spred sig sedan snapsvisan och blev, som Spritmuseum beskriver, mer folklig för ungefär hundra år sedan. Det sammanföll med en tid då intresset för folklig kultur generellt växte sig starkare i Sverige. Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, med romantikens strömningar, började man systematiskt samla in och dokumentera ‘folkets’ kultur – den lantliga befolkningens seder, bruk och sånger. Institutioner som Institutet för språk och folkminnen (ISOF) har spelat en ovärderlig roll i att bevara denna skatt. Snapsvisorna, som en del av denna bredare viskultur, är ett lysande exempel på hur folklig sång fortsätter att leva och frodas, anpassad till nya tider men med en tydlig koppling till historien. Midsommarfirandet, med sina traditionella måltider och ringlekar som Svenska Folkdansringen verkar för att bevara, blev en perfekt arena för snapsvisans spridning. Även om snapsvisorna kanske inte är lika dominanta vid alla typer av fester idag, är de fortfarande ett självklart inslag vid traditionella högtider som just midsommar, jul och påsk.
Musikens roll i midsommarfirandet är dock bredare än bara snapsvisorna. Dansen kring midsommarstången, som på bilden ovan där människor samlats trots lite busväder, har enligt Nordiska museet förekommit åtminstone sedan 1800-talet och tog verklig fart med sånglekar under 1920-talet. Detta skedde i samband med att sångböcker med melodier och texter kopplade till högtider började ges ut, vilket hjälpte till att sprida och standardisera sångerna. En klassiker som ‘Små grodorna’, med sin franska melodi som från början var en brittisk nidvisa om franska soldater, är ett exempel på hur sånger kan resa och transformeras för att bli en självklar del av en helt annan tradition. Det lekfulla i att byta skepnad från människa till djur i dansen är ett grundtema som återfinns i ritualer världen över.
Melodins magi och textens finess Vad gör en snapsvisa?
Kärnan i en snapsvisa, och det som gör den så genial i sin enkelhet, är kombinationen av en ny, ofta humoristisk och träffsäker text till en redan välkänd melodi. Det är just detta som gör att alla kan haka på, även om man aldrig hört just den specifika texten förut. Melodierna lånas friskt från alla möjliga håll – barnvisor, sånglekar, gamla visor, skolsånger, schlagers och annan populärmusik. Det viktiga är, som Levande Kulturarv framhåller, att melodin är allmänt känd, för det är den som möjliggör den muntliga traderingen och samlar alla i en gemensam skål. Enligt Wikipedia är snapsvisor typiskt korta och livliga, och texterna fokuserar ofta på dryckens förträfflighet eller sångarens önskan om snaps. Jag tycker det är en fantastisk form av återbruk, där gamla melodier får nytt liv och blir bärare av nya berättelser och skrattsalvor.
Den kanske allra mest kända snapsvisan, nästan en nationalsymbol i sig, är ‘Helan går’. Den är, enligt flera källor som Spritmuseum och Snapsa.se, runt 150 år gammal. Melodins ursprung är lite dimmigt, men den har spårats till en operett från 1840-talet och möjligen en ännu äldre militär trumpetsignal. Oavsett ursprung är dess genomslagskraft enorm. ‘Helan går’ är ofta den första visan som sjungs, och den signalerar starten på en viktig del av måltidsritualen. En ‘bra’ snapsvisa, som Forskning & Framsteg beskriver, är just kort, har gärna en ‘knorr’ (en oväntad eller rolig poäng på slutet) och sjungs till en melodi alla känner igen. Det handlar mer om funktion än om litterär kvalitet – den ska funka i stunden, när glasen höjs.
En intressant detalj som folk o folk lyfter fram är att svenskarna (och finlandssvenskarna) skiljer sig från många andra kulturers dryckesvisor genom att vi sjunger för att få dricka snapsen, snarare än att dricka för att sedan våga sjunga. Sången blir en ceremoniell handling, en slags entrébiljett till nubben. Detta, tillsammans med formatet att sjunga nya ord till kända melodier unisont, gör snapsvisetraditionen ganska unik för Sverige och de svensktalande delarna av Finland. Det är något speciellt med den där kollektiva förväntan och glädjen när någon stämmer upp i en visa.
Mer än bara ord till nubben Snapsvisans kulturella puls i midsommarfirandet
Snapsvisans främsta funktion är kanske den sociala. Den skapar en omedelbar känsla av samhörighet och gemenskap kring bordet. Att sjunga tillsammans, oavsett sångröst, är en förenande aktivitet som lättar upp stämningen och får folk att slappna av. Det är en ritual som ramar in måltiden och drycken, och som Forskning & Framsteg noterar, kan den också förstärka en känsla av svensk identitet och tillhörighet. Jag har själv varit på otaliga midsommarfiranden där snapsvisorna varit det som verkligen fått igång festen, där skratt och igenkänning skapat en varm och inkluderande atmosfär. Det är något med den delade upplevelsen som är svårslaget.
Traditionen är starkt kopplad till svensk matkultur, i synnerhet det älskade smörgåsbordet som är så typiskt för midsommar, men även för jul, påsk och kräftskivor. Vissa maträtter, som sill, surströmming och kräftor, beskrivs ibland som ‘brännvinsvänliga’, och det är just vid dessa tillfällen som snapsvisehäftena åker fram. Spritmuseum, som har en imponerande samling på över 12 000 dryckesvisor, understryker denna koppling. Visorna blir ett sätt att förhöja smakupplevelsen och rama in de olika turerna kring bordet. Det är en tradition som engagerar flera sinnen – smak, doft, syn och inte minst hörsel.
Snapsvisorna är inte heller statiska; de är, som folk o folk påpekar, levande samtidsdokument. Nya texter skapas ständigt och speglar aktuella händelser, från politik och kungliga bröllop till vardagliga irritationsmoment som mördarsniglar eller de senaste snackisarna på sociala medier. Detta visar på traditionens otroliga anpassningsförmåga och vitalitet. Även om texterna ofta handlar om glädjen i att dricka, kan de också, som Spritmuseum nämner, ha en uppnosig ton gentemot nykterhetsideal eller skildra de mindre glamorösa följderna av överkonsumtion, ofta med en stor dos humor och självdistans.
Traditionen lever och frodas Nya visor i en digital tidsålder
Att traditionen med snapsvisor är högst levande bevisas inte minst av de tävlingar som anordnas. Spritmuseum arrangerar årligen SM i nyskrivna snapsvisor, ett initiativ som startade 1995 och som lockar hundratals bidrag varje år. Det finns till och med en landskamp/VM mot Finland! I Finland arrangeras också FM i nyskrivna snapsvisor, där Borgåbladet rapporterade om hur ett FM-guld landade i Borgå med visan ‘Hur dricka?’ till melodin ‘Värnamovisan’. Bedömningskriterier som att visan ska ha ett ‘starkt sug’ och potential att bli en ‘riktig öronmask’ understryker hur viktig melodin och den omedelbara slagkraften är. Kreativiteten flödar, och som Svenska Dagbladet visat, kan även politiska teman ge upphov till både roliga och träffsäkra visor. För den som inte känner sig manad att skriva egna visor, eller bara vill ha ett smidigt sätt att få tillgång till ett brett urval, är det en stor fördel att det idag finns färdiga sånghäften med populära Snapsvisor för midsommar att köpa online, fyllda med både klassiker och nyskrivna pärlor, vilket är perfekt för att förhöja stämningen på midsommarfesten.
Det är också spännande att se hur yngre generationer förhåller sig till traditionen. Även om det, enligt folk o folk, främst är personer i medelåldern som skriver nya visor, betyder det inte att de yngre inte sjunger med. Kanske väljer de att tonsätta sina texter med melodier från Melodifestivalen eller andra moderna hits, vilket bara visar på traditionens flexibilitet. Så länge repertoaren av kända melodier förnyas och människor fortsätter att sjunga, har snapsvisan goda förutsättningar att leva vidare. Hufvudstadsbladet beskriver träffande hur snapsvisorna skapar sorl, skratt och gemytlig stämning redan innan den första snapsen är drucken, vilket understryker deras sociala kraft.
När sista tonen klingat ut Snapsvisans eviga eko i midsommarnatten
Så vad är det då som gör att denna enkla sångform fortsätter att engagera och glädja oss, år efter år, generation efter generation? Jag tror det handlar om den där unika kombinationen av igenkänning och överraskning, av tradition och nyskapande. Det är glädjen i att dela något tillsammans, den där lilla stunden av kollektiv yra innan nubben slinker ner. Snapsvisan är ett mikrokosmos av svensk festkultur – den är inkluderande, prestigelös och ofta väldigt rolig. Den kräver inga förkunskaper, bara en vilja att delta.
I en alltmer digital och individualiserad värld känns det som att dessa kollektiva, analoga upplevelser blir ännu viktigare. Att samlas kring ett bord, se varandra i ögonen och brista ut i en gemensam, om än inte alltid tonsäker, sång – det är något djupt mänskligt och värdefullt, en central del av glädjen i att lyssna på musik och skapa den tillsammans. Snapsvisan må vara en liten del av det stora midsommarfirandet, men den bär på en stor portion av dess själ, precis som gemenskapen som syns på bilden där människor samlas kring en midsommarbrasa. Så länge vi fortsätter att sjunga, skratta och skåla tillsammans kommer snapsvisans toner att klinga vidare genom ljusa svenska sommarnätter, som ett glatt och lite uppkäftigt soundtrack till våra mest älskade traditioner. Och det, mina vänner, är musik i mina öron.
